Många gånger har jag fått frågan; ”Men Hannah du som är så snygg har väl inga bekymmer?”. Då tänker jag: Varför kändes den där frågan obehaglig? Jo för att den baseras på en så ytlig grund att det bara skriker om det. Jag gillar inte att skryta eller bete mig divigt på något sätt men om jag skulle säga att jag var ful så skulle jag ljuga. Jag ser bra ut och visst, det ska jag vara glad för. I dagens samhälle verkar många bygga sina själförtroenden på dess utseenden. ”Ser man inte ba ut, då duger man inte. Ser man bra ut, då lyckas man.”  Jag tycker att det är så fel det kan bli. Om ni frågar mig så känner jag mig inte stolt över mig själv för att någon ger en komplimang som kopplar till mitt yttre. Utan jag tackar bara och sen är det inget mer med det. Jag blir väldigt glad om någon berömmer mig för t ex en bra redovisning, något personligt (t ex. jordnära, trevlig o.s.v) eller för något bra jag har gjort som gynnar mig själv men också andra i längden. Något som har en avgörande betydelse för framtiden. Jag har också fått höra meningar som liknar denna ”men om man ser bra ut kan man bli modell, då spelar det ingen roll hur det går i skolan”, nu vill jag bara skratta, eller kanske gråta? För det första: Ser man bra ut, ja då kan man tjäna pengar och få publicitet i kanske 10 år. Sen då? Alla blir gamla och gråa. Man måste bygga upp en stabil grund som  man kan ha nytta av senare i livet.

Det jag vill komma fram till är följande:

Det som finns på utsidan är bara ett skal. Det som kommer från insidan är det som spelar någon roll. Du får inte ett mvg i matte bara för att du ser bra ut.