01

SL

I ett tidigare inlägg skrev jag lite om att jag ogillar folk som klagar. Jag säger det här nu för att jag vet att några av er kan tycka att jag gör det nu. Dock anser jag att detta är mer egna åsikter och tankar. Tyvärr kan man inte älska alla. 

Men det här med SL, Stockholms lokaltrafik. Det är ingen nyhet att bussar och tåg sällan passar den angivna tiden, det är inte det jag ska prata om. Människor på tåg och bussar, vad har hänt med dem? Har de precis blivit dumpad av en pojkvän respektive flickvän? Har de blivit sparkade från jobbet? Har de självmordsbenägna? VARFÖR ser alla så d-e-p-r-i-m-e-r-a-d-e ut? En blick som är död och en mun vars muskler förtvinats. Ett litet leende kan man väl åstadkomma? Bara ett litet? Tänk om varje människa hade spänt mungiporna lite, tränat upp de där förtvinade musklerna. Vilken skön stämning det hade varit att kliva på en tunnelbana och alla satt där, läste tidningen, pratade i telefon, tittade ut genom förnstret – med ett litet leende på läpparna! Fake it ’til you make it. Då skulle alla le utan minsta ansträngning. 

En ganska skön tanke. Nu önskar jag att jag hade hela Stockholm som besökare, så att åtminstone hälften tog till sig mitt budskap. 

Kolla snubben i mitten, han skulle behöva ljusterapi eller liknande! Upp med hakan för fa-an!