01

Calle-bus!

Ni mina vänner kanske undrar hur det står till. Jag har åkt på feber och sitter just nu med ett dunkade huvud. Det känns ungefär som att jag har ett hjärta i huvudet som pumpar. Dunk, dunk. Och mormor har jag i åtanke, självklart.

Ändå sitter jag här framför datorn när jag bör sova. Men om det skett något under dagen som man vill få nerskrivet kan man inte låta bli att göra det jag gör just nu, blogga.

Jag var förbi en sväng på jobbet idag, mamma behövde ha någon som skötte butiken medan hon var på lunch. Väl där brukar jag alltid gå och kolla om vi fått några söta kaninungar så jag trallade direkt till djurrummet. Jag får syn på en söt liiiten dvärghamster, inte större än en tumme. Vit var den också. Så där står jag och pratar med den som om det vore en bebis ”hej lilla du, -gör pussljud med munnen-”. PLÖTSLIGT hör jag flaxljud och en fågel sätter sig på mitt huvud! Jag kastar mig bakåt och slår bort fågeln med armen. Ren reflex. VI HAR JU INGA FÅGLAR, tänkte jag och första tanken var att det var en duva som flugit in i butiken. Då ser jag en nymfparakit och tänker ”HUR I HELVETE HAR DEN KOMMIT HIT”. (Vi har inte haft fåglar på två år tror jag). Så jag springer därifrån och ringer mamma. Hon berättar att den flugit in på en tjejs balkong och sedan hade hon kommit och lämnat in den. Den heter Calle och är jättetam, får flyga runt lös i butiken(!) och är allmänt charmig.
Sen förlät jag Calle för mitt utbrott och han satte sig på min axel. Nu är vi bästa vänner. Han och jag.

Här sitter lilla Calle på min axel. Snygg tuppkam va?!

Sen brukar han chilla på kassa-datorn. När det kommer kunder busvisslar han och säger ”goddag goddag” och pickar med näbben på skärmen.

Världens bästa maskot!

Sen kom den här lilla saken på besök, trollet! Ja, hon heter så. Tuffaste mini-hunden jag känner.

Lite komiskt att fågeln heter Calle. Jag får helt enkelt nöja mig med Calle-bus tills den riktiga, mänskliga Calle kommer hem!  :)

0

Everything will be okay in the end. If it’s not okay it’s not the end.

Jag ska berätta lite mer för er. Jag anser inte att det är något att hålla för sig själv. För precis som allt annat jobbigt så är det bättre att prata av sig. Min mormor har fått beskedet att hon har bröstcancer. Vi vet dock inte hur illa det är. D.v.s om den är elakartad eller godartad. Tumören alltså. Om en vecka eller två ska hon opereras. Ni har säkert hört reklamen på spotify ”Var nionde kvinna kommer att få beskedet att hon har bröstcancer”. Igår fick min mormor det. Hur hemskt är inte det? Min mormor betyder sjukt mycket för mig.
Min mamma och jag är starka kvinnor. Vi ser på det här som en utmaning för alla. Jag grät inte en droppe igår. Inte för att jag är kall utan för att det inte är över. Mormor är inte död. Hon kan klara det här. Om hon är stark och har viljan. Vi ska finnas här som stöd, inte som ledsna gråtandes barn/barnbarn. Precis som rubriken lyder kommer jag att tänka.

Mormor ville inte berätta för oss först. Vi fick dra ut det från henne. Hon vill inte att vi ska vara oroliga. Då tänker jag såhär, det mormor vill är att vi inte ska ge upp våra liv för att hon är sjuk. Då tänker vi inte göra det heller. Vi kommer leva som vanligt men samtidigt ha mormor i åtanke så klart. Vi klarar det här!